Sjörövar-Fabbe - Astrid Lindgren, Visor S

Sjörövar-Fabbe

Sjörövar-Fabbe, farfars far, är minsann en sjusärdeles karl,
kring alla hav han far och far, tjohej hadelittan lej.

Sjörövaryrket passar’n bra. ”Det är bara att röva och ta,
och det”, sa Fabbe, ”gillarjag, tjohej hadelittan lej.”

Men då …
vad står på?
Fabbe blir plötsligt blek och grå!
Oj då!
Vad står på,
oj oj oj oj oj oj Oj! (Oj, oj, oj, oj, oj, oj, Oj!)

Sjörövar-Fabbe, farfars far, är minsann en sjusärdeles karl,
men han är sjösjuk alla dar, tjohej hadelittan lej.
Stormen ryter och åskan går, havet brusar och seglena slår,
ner i kajutan Fabbe går, tjohej hadelittan lej.

Kräks och svär och mår inte bra. ”Bättre väder det vill jag nog ha,
annars”, sa Fabbe, slutarjag”, tjohej hadelittan lej.”

Men då …
vad står på?
Fabbe blir plötsligt blek och grå!
Oj då!
Vad står på,
oj oj oj oj oj oj Oj!

”D’ä nåt ingen mänska förstår, varför alltid så illa jag mår,
bara båten guppar och går, tjohej hadelittan lej.”
Sjörövar-Fabbe, farfars far är minsann en sjusärdeles karl,
kring alla hav han far och far, tjohej hadelittan lej.