Gud Fader som i himmelen bor
blundar och sover sött
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går
dom vandrar som dom vill
Medborgare om etthundra år
finns du ej längre till

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
Du känner varken regn eller sol
nere i din mörka grav

Vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
dolt i min älsklings hår

Jag är en tvivelaktig figur
duger ej mycket till
Bakom ett hörn står döden på lur
han tar mig när han vill

Somliga går med trasiga skor
tills de har slutat gå
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då

Små grisarna, små grisarna, är lustiga att se.
Små grisarna, små grisarna, är lustiga att se.
Båd’ öron, båd’ öron, och svanar hava de
Båd’ öron, båd’ öron, och svanar hava de
Å nöff, nöff, nöff, å nöff, nöff, nöff,
å nöff, nöff, nöff, nöff, nöff,
Å nöff, nöff, nöff, å nöff, nöff, nöff,
å nöff, nöff, nöff, nöff, nöff.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vadorna.
lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorr´n, som gungar på gren.
Kurre, kurre, kurre! Nu dansar Rönnerdahl!
Kokó! Och göken ropar uti hans gröna dal
Och se, så många blommor som redan slagit ut på ängen.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
Titta, ropar ungarna, Pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud!
Och se, så många blommor som redan slagit ut på ängen.
Gullvia, mandelblom, kattfot och blå viol.

Rönnerdahl är gammal, men han valsar ändå!
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner.
Sällan får han rasta, han får slita för två.
Hur han klarar skivan kan ingen förstå-
ingen, utom tärnan i viken (hon som dök)
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen.
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Text: Evert Taube

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

Text: Zacharias Topelius

Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra,
och alla söta myggor, dom vill jag också ha,
och jag är brun om bena precis som det ska va,
och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra.

Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn,
och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Sjörövaryrket passar’n bra. ”Det är bara att röva och ta,
och det”, sa Fabbe, ”gillarjag, tjohej hadelittan lej.”

Men då …
vad står på?
Fabbe blir plötsligt blek och grå!
Oj då!
Vad står på,
oj oj oj oj oj oj Oj! (Oj, oj, oj, oj, oj, oj, Oj!)

Sjörövar-Fabbe, farfars far, är minsann en sjusärdeles karl,
men han är sjösjuk alla dar, tjohej hadelittan lej.
Stormen ryter och åskan går, havet brusar och seglena slår,
ner i kajutan Fabbe går, tjohej hadelittan lej.

Kräks och svär och mår inte bra. ”Bättre väder det vill jag nog ha,
annars”, sa Fabbe, slutarjag”, tjohej hadelittan lej.”

Men då …
vad står på?
Fabbe blir plötsligt blek och grå!
Oj då!
Vad står på,
oj oj oj oj oj oj Oj!

”D’ä nåt ingen mänska förstår, varför alltid så illa jag mår,
bara båten guppar och går, tjohej hadelittan lej.”
Sjörövar-Fabbe, farfars far är minsann en sjusärdeles karl,
kring alla hav han far och far, tjohej hadelittan lej.