Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
då far vanvett i’n,
det är det som ger honom hans mod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.

Se på luffarna som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han;
”Varför söker jag äventyr?”

”Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr.”

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.

Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.

Sov mitt lilla hjärta
roligt i din bädd
inte vara ängslig
inte vara rädd.

Ty i svarta natten
över skog och mark
över vida vatten
vaktar farbror Stark.

Han har skarpa ögon
och en stor kanon
och han släpper ingen
jävel över bron.

Kommer man för nära
sätter farbror stopp
försvarande sin ära
varhelst han dyker opp.

Sov mitt lilla hjärta…

Inget skall dig hända
allt skall väl dig gå
ty vid sängens ända
syns en farbror stå.

Skulle någon fresta
farbrors tålamod
ligger han i nästa
ögonblick i blod.

Sov mitt lilla hjärta…