Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.
Han går så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod.
Och när som sola skin
dÃ¥ far vanvett i’n,
det är det som ger honom hans mod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nÃ¥nting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nÃ¥nting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.
Se på luffarna som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han;
”Varför söker jag äventyr?”
”Varför mÃ¥ste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr.
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar Ã¥t helsefyr.”
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nÃ¥nting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nÃ¥nting ropar; — Kom!,
i hans galna luffareblod.
Kara
Jag ÄLSKAR Rasmus på luffen!